Satt på tåget igår mot Karlstad vilket var slutet på den studieresa jag genomfört i Kanada och läste Emma Stenströms krönika i DI. (som tyvärr inte hittas på nätet)
Precis som jag skrev om i min kommentar till Barack Obamas tal verkar hon tillhöra den något skeptiska skara som inte riktigt känner sig tillfreds med så kallade brandtal.
Detta är ju i grunden något sunt. Hennes argumentation om att ha en skeptisk inställning till dessa emotionella bindningar även kan uppstå med en mindre bra, eller rent utav o-bra, ledare är förstås klokt.
Men. Jag kan inte låta bli att tycka att dessa skeptiker missar något. Man kan förstås benämna det som ”massans psykologi” men för mig handlar det om ledarskap, att om vi individer väljer att verka i grupp måste vi förhålla oss till varandra och andra på olika sätt.
Den gemenskap och den tillhörighet som man kan känna i ett sådant sammanhang ska inte föraktas bara för att man räds vad som eventuellt skulle kunna hända på grund av känslan av att ryckas med. Så länge vetskapen finns om vad det är som händer, så länge det är ett forum och ett tillstånd man valt själv ser jag inte problemet.
Liknande resonemang kan man hitta kring fotbollsmatcher, andra sportevenemang eller diverse konserter. Mer sällan uppstår detta kring politiken.
Det är dock sannolikt att det i olika sammanhang finns dem som rycks med utan större begrepp om vad, hur eller varför. Men det finns alltid människor som lever, verkar och ingår i olika sammanhang utan fundera särdeles mycket över det. Det gör vi nog alla då och då…
Men. I huvudsak har de flesta människor koll på vad de gör. Då kan vi också unna människor det nöjet att låta sig ryckas med i konserter, fotbollsmatcher eller gråta en skvätt under ett brandtal.