Regeringen har enats kring en ny FRA-lag. Detta är en stor seger för de flesta av FRA-kritikerna, men förstås inte alla. Det fanns väl knappt någon som trodde att regeringen skulle gå med på så omfattande förändringar som man nu gjort.
Jag som accepterade den reglerade signalspaningen redan förra året måste dock erkänna att på många punkter har man nu nått ett betydligt bättre resultat. Även om jag anser att ex SÄPO behöver reglerad (brottsmisstanke fine) tillgång till signalspaningsresurser och denna möjlighet fråntas dem nu. Den förföljelse som ”dold” militär personal på vissa ambassader genomför på sina fd medborgare i vårt land är dessvärre alltför omfattande och måste stävjas, detta behöver SÄPO dylika resurser till.
Men vad som är intressant här är att detta resultat hade med största säkerhet aldrig nåtts i en enpartiregering och det visar på styrkan med att vara en allians. Hänsyn måste tas till varandra och det är betydligt svårare att köra på enligt business as usual. Hade dylikt lagförslag passerat en socialdemokratisk regering är jag rätt säker på att en kritisk minoritetsgrupp inte rönt dylika framgångar som de kritiker som funnits inom (fp) och (c) nu har gjort. I praktiken är det Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson som alla kritiker har att tacka, och vi andra också för den delen.
Visst kan man tycka att det är trögt och ineffektivt att behöva kompromissa jämt och ständigt som man behöver göra i en flerpartikoalition, men kraften i att vara fler och att tvingas ta hänsyn även till interna minoriteter står stark och det glädjer mig.
