Jag beklagar denna artikel i DN från Magdalena Ribbing. Denna människa, vars böcker om uppförande säljer som smör och jag kan erkänna att jag innehar en, hävdar att politiker: ”ska förutsättas vara ständigt ljugande och ute efter mesta möjliga makt samt sitt eget bästa”
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Hon har förstås all rätt att tycka så, heja den principen! Men allvarligt talat, jag hoppas ingen tror på det hon skriver, för det är trams.
Det är ju ett under att någon människa har lust att bli politiker. Ibland undrar jag själv.
Såväl journalister som politiker är mer eller mindre som folk är mest. Att kategorisera människor i olika fack har aldrig varit en särskilt lyckosam lösning för de utmaningar vårt samhälle står inför. Att orka med att vara nyanserad kostar inget extra. Det finns alla möjliga typer av individer med alla möjliga typer av bakgrund.
Att bunta ihop och förenkla passar sig bra som satir och humor. Kanske var det Magdalena Ribbings avsikt. Men jag har inte heller tidigare tagit henne för att vara komiker.
01 november 2007 kl 12:44
Du Nina har helt rätt igen!
Vi glömmer bort att vi lever i ett modernt land och vi kan ha olika roller i livet. Allt förändrar hela tiden, det som du gjorde igår är inte det som du kanske är idag. Tex jag hade aldrig tänkt att hamna till Sverige. Men jag är ändå här. Du kanske hade inte tänkt att bli som riksdagsledamot, men ändå du är det nu med väldig spännande bakgrund.
Vi alla är ju bara människor som har sina känslor, brister och bättre sidor. Och vi alla påverkar mer och mindre till varandra, kanske inte alltid direkt men det gör vi. Det att några av oss vill offra sin tid för oss andra och medverka i politik borde vi uppskatta mer, men också försöka främja att fler duktiga människor deltar, inte avgränsa och skrämma bort.
04 november 2007 kl 10:28
Liberal Schmiberal
05 november 2007 kl 17:29
Hmm. Jag kan inte låta bli att läsa Ribbings artikel som annat än riktigt etterdrypande sarkasm.