Skriver jag varannan vecka. Deta är alltså Folkpartiet liberalernas tidning. Denna vecka ser den ut såhär;
”När vi i försvarsutskottet besökte Sydkorea för någon månads sedan imponerades vi av att de sydkoreanska parlamentsledamöterna läste sina handlingar elektroniskt i var sin stationär dator vid respektive plats i plenisalen. Där kunde de också läsa och svara på email.
Kom att tänka på det när jag förra veckan lyssnade till partiledardebatten i kammaren. Det gäller att multitaska så jag hade med mig diverse dokument jag kunde läsa samtidigt som jag lyssnade till när Jan Björklund briljerade. Men riktigt smidigt blir det inte när man sitter å prasslar med papper just som Mona Sahlin ska förklara varför Ingvar Kamprads IKEA flytt Sverige av skatteskäl.
Hann i alla fall läsa mina handlingar, vilket inte alltid är så lätt. Förstår inte hur folk gör för att hinna med. Börjar starkt misstänka att de i sista stund böjer och bläddrar lite i de olika häftena så det ser så där lagom genomarbetade ut. Kanske kluddar de lite med pennan i all hast bara för att? Men det har jag inga som helst belägg för.
Partiledardebatten var klart underhållande. Oppositionen verkade mäkta förvånade över att de fyra regeringsföreträdarna belyste oppositionens politik, eller avsaknad av kanske man ska säga. Besynnerlig reaktion kan man tycka, då vi för några år sedan kunde bevittna dåvarande regeringsföreträdare ägna hela sin debattid till dåvarande oppositions förehavanden.
I Sverige jobbar vi mer än vad vi någonsin gjort och arbetslösheten och sjukfrånvaron sjunker. Det går bra helt enkelt. Att oppositionen inte vill se eller erkänna detta höjer inte ögonbrynen nämnvärt. Men att klagosången inte bara kommer från dem som förra året förlorade makten, utan vissa tonarter höjs från dem som torde vara rätt nöjda.
Proffstyckare och andra grämer sig över att fastighetsskatten inte blev avskaffad utan bara sänkt. Att det förvisso är bra med avskaffad förmögenhetsskatt men varför är inte arbetsgivaravgiften också borttagen? Att regeringen gör ju bra grejer men de kommunicerar så dåligt.
Såväl opposition som regering verkar ha hittat sina roller. De som fortfarande fastnat i vinkelvolten är proffstyckarna med tidigare hemvist hos borgerligheten. Numer fritt fallande i allmänt missnöje trots det egna höga välmåendet. Visst finns det anledning att kritisera här och var, men den ”egna” kritiken når ibland orimliga proportioner. Med sådana vänner behövs inga fiender.”
