Konferensens mest sympatiska person är hittills Lois Hemgren som igår charmade hela församlingen med sin spontanitet och sitt engagemang för Liberia.
Hon lyfte dock upp det mycket allvarliga problemet med att bla biståndpersonal tvingar till sig barn och kvinnors kroppar i utbyte mot mat. Som hon sa ”man kan inte hjälpa människor och samtidigt döda dem”. Detta är ett utbrett problem som vi måste få bukt med. Som sagt, att ställa högre krav på samverkande länder kan vara en början.
Under måndagen berättade också Gustaf Fahl intressant om Sveriges insats i Liberia. Där påpekade han bla att de kvinnliga soldater han haft med i truppen möjliggjort för kontakt med den kvinnliga delen av befolkningen vilket lett till att man kommit över information som man annars inte skulle ha tillgång till. Detta på grund av den lokala kulturen.
Det är fullständigt självklart att kvinnor ska delta i militära internationella insatser, men om försvarsmaktens enda anledning till att rekrytera kvinnor är att få del av mer information är det sorgligt. Nu tror jag inte att så är fallet, men det är viktigt att tänka på vilka signaler man sänder ut.
Kvinnliga soldater i utlandsstyrkan får aldrig bli ytterligare en cementering av det patriarkala samhället. Att ha med kvinnor bland meniga soldater för att prata med lokala kvinnor är bra förstås. Men ska vi någonsin släppa sargen och komma in i matchen måste ambitionen vara mycket högre än så.
Är det så att man dessutom automatiskt förväntar sig att kvinnor ska ha lägre status i den lokala kulturen förstärker man dessa patriarkala strukturer. Försvarsmakten borde istället användas som aktiv jämställdhetsexport. Detta genom att ständigt och jämt sträva efter att ha mycket kvinnor på alla nivåer i utlandsstyrkan, men också ställa högre krav på våra samverkande länder.
Gustaf Fahl hade också en klok synpunkt gällande våra insatser:
”En tung mekaniserad enhet kan även spela en avgörande betydelse i humanitärt hänseende”
Måndagens tema internationella insatser. Biståndsminister Gunilla Carlsson inledde och därefter var det dags för Pierre Schori. Schori sade sig vara positiv till det mesta biståndsministern och försvarsministern hade föredragit om. Detta kan ju synas otippat för en gammal vänstersosse men kanske har verkligheten hunnit ikapp. Däremot avslutade Schori med att uppmana regeringen till ett långsiktigt engagemang i Afrika. Han menade att om skattebetalarnas pengar ska användas på effektivaste sätt skulle vi fokusera betydligt mer av såväl våra biståndsinsatser och militära insatser. Dessutom slängde han in ett ifrågasättande av Sveriges insats i Afghanistan? Ifrågasättandet gav också uttryck för lite USAhat då han också menade att Sverige inte visste vad vi gett oss in på och vilket som var det egentliga syftet med insatsen.
Satt bredvid ung vänsters representanter bla Ida Gabrielsson, under paneldiskussion mellan, Gunilla Carlsson, Pierre Schori, Frida Metso (luf) och Laila Naragi (ssu). När Frida Metso gav beröm till biståndsministern för att dra in biståndet till diktaturer kunde man höra hur det väste från ung vänsters representanter.
Ojdå. Tror jag gjorde bort mig något. Råkade på en mycket driftig och intelligent person som jobbar på försvarsdepartementet under måndagen. Han frågade direkt vad jag tyckte om Odenbergs tal. Tja, sa jag. Jag är ju folkpartist så jag tyckte nog att det var lite tamt. Han såg genast något indignerad ut. Jag fortsatte då peka på att ministern och ÖB pratat om så olika saker. Har de inte samma verklighetsuppfattning? Personen menade då att detta var mer att ses som kompletterande delar till varandra. Därpå skiljdes vi åt och jag insåg att personen ifråga säkerligen haft en hel del att göra med Odenbergs tal….
Nåväl, jag är inte så mycket för att tassa runt saker som het gröt. Det är ju ingen hemlighet att (m) svängt när det gäller värnplikten eller nato. Kan man inte bara säga det då? Fast när det gäller försvarspolitiken får man ju aldrig polemisera. Alla ska med, så enkelt är det. Utom möjligen kommunisterna då. En bred samsyn är förstås eftersträvansvärt, så kanske är det jag som måste bli mer smidig framöver…
Andra dagen på den årliga rikskonferensen i Sälen. Gårdagen ägnades mest åt den nationella delen av försvarspolitiken.
Mikael Odenberg höll låda, så gjorde också ÖB Håkan Syrén. Vad som kan tyckas anmärkningsvärt var att de inte riktigt pratade om samma saker. Framförallt inte när det gällde personalförsörjningen. Ministern nämnde det knappt, medan ÖB fokuserade stor del av sitt tal just på detta. ÖB pratade om frivillighet som lika förutsättningar för tjejer och killar. Odenberg råkade nämna ordet personalförsörjning mest i förbifarten.
Men nu är det tydligen på gång en översyn av personalförsörjningen, som Odenberg i någon mån ansvarar för. Varför väljer han då inte att prata om detta? Det är ju med tanke på ÖBs inlägg uppenbart något som inte riktigt är funkis.
Antagligen tycker ministern att ämnet är för känsligt. Kanske tror han sig inte klara av debatten? För han och en rad andra moderater verkar tro att det här med värnplikt är något så fasansfullt kontroversiellt, att det skulle finnas ett enormt folkligt stöd för den där förlegade pliktuttagningen som närmast kan liknas vid stödet för kungen.
Jag tror inte så är fallet. Jag tror att det finns ett starkt stöd för en allmän och lika pliktlagstiftning i botten, men jag tror inte att folk i allmänhet stöder en förlegad uttagningen som inte skjuter mot målet utan endast har överlevt sig själv på grund av socialdemokratins fullständiga oförmåga att se framåt. Ett flexibelt kontraktsförsvar som innefattar folk med olika bakgrund, åldrar, kön och alla andra möjliga preferenser är vad vi behöver.
Kom precis hem från ett dygn med Fp Karlstad. Det var en givande och mycket trevlig konferens som spenderades på Dömle herrgård norr om Karlstad.
Imorgon bär det av till en annan, Folk och försvar arrangerar sin årliga rikskonferens i Sälen och jag ska dit för sjätte året i rad. Samåker med min företrädare Runar dit, vilket kan bli intressant bara det, enligt rykte. Men jag kanske får lov att köra hans bil istället..
Var nyss förbi kontoret för Svenska Rallyt på CCC här i Karlstad och lyckades komma över en rallyaffisch.
På mitt riksdagskontor har jag såväl FBK som Torgny Melins uppsatta på väggen. Men, jag kände att om jag ska få en bättre balans behöver det till lite rally. Hockey och dansband räcker inte…
Snart dags för övrigt, 8-11 feb!
Bush har offentliggjort sin nya Irakstrategi. Det kom iofs inte som någon nyhet för någon då det är få saker som hålls hemligt innan det är tänkt att det ska fram. (Undantaget månne vara ministerutnämningen i vår regering…)
Runt detta finns det många som tycker och det gör jag med. Det första jag känner är en klump i magen. När jag tänker på de människor som lever där kan man inte annat än känna sig illa till mods. Läget är i princip hopplöst. Förlusterna och lidandet är och har varit stort, enormt, för alla.
Om man på ett extremt förenklat sätt ger sig på denna strategi finns det två faktorer som måste tas i beaktande.
Militärt.
Militärt finns det inga vinnande koncept, läget är en förlora-förlorasituation, oavsett.
Att dra sig ur innebär att färre amerikaner mister livet, våldet i Irak kommer att fortsätta.
Fortsätter man oförändrat kommer också våldet fortsätta oförändrat.
Genom att utöka truppen kanske det finns en liten, liten, liten möjlighet att lyckas skapa tillräcklig säkerhet och ordning så att ett litet, litet utrymme finns för människor att bygga ett demokratiskt samhälle. Men chanserna är små och förlusterna kommer att bli stora. Landet är komplext, grupperna svåröverskådliga, underrättelserna ovissa, vapentillgången enorm och hatet finns överallt. Många kommer att dö.
Politiskt.
Att dra sig ur innebär att lämna över till fundamentalism. Iran kommer att ta över, möjligtvis kan Kurdistan bryta sig loss. Men demokrati lär inte spira, fundamentalismen kommer att växa och också antagligen spridas.
Att fortsätta oförändrat innebär en lång neråtgående spiral av lidande.
Att utöka truppen skapar kanske och ytterst eventuellt ett litet handlingsutrymme för de politiska krafterna att bygga upp ett fungerande demokratiskt samhälle. Men det minskar också USAs handlingsutrymme till andra oroshärdar runt om i världen. Chansen att lyckas är som sagt, liten.
Läget är i princip hopplöst. Förlusterna och lidandet är och har varit stort, enormt, för alla. Inget alternativ är bra, men jag tror och hoppas att Bush valt det minst dåliga. Men om det ska fungera måste vi alla ta ansvar, vi kan inte bara stå och titta på när andra går under. Det finns mycket vi kan göra, om detta skriver Birgitta Ohlsson idag.
I gårdagens dn kunde vi läsa en tänkvärd ledare som behandlade övervakningssamhället. Där lyfter man mycket riktigt fram det förslag till ökade befogenheter för FRA som den nuvarande regeringen ärvt av den förra. Jag kommenterade frågan även förra gången den var på tapeten.
FRA har traditionellt haft en stark och självständig ställning, där ingen oberoende egentligen haft koll på vad de gjort. Men till saken hör att de endast kunnat spana på sånt som går i etern. Nuförtiden är det inte så mycket som gör det, så FRA gör allt man kan för att komma in i de feta kablarna.
Jag håller med om att en teknikneutral lagstiftning är önskvärd, men endast då man stramar upp de institutioner som hanterar den typen av verksamhet och skapar ett effektivt och demokratiskt kontrollsystem för desamma.
Vi behöver såväl en preventiv godkännande funktion som en kontrollerande. Dylika bedömande funktioner måste dessutom vara oberoende och tillgå resurser som motsvarar det tunga uppdrag de får.
Tex domstolsbedömning och en förstärkt underrättelsenämnd.
Den tekniska utvecklingen av program och apparater som kan övervaka oss har bara börjat. Men såväl vi politiker och i princip alla andra förstår inte vidden av de konsekvenser som kan uppkomma om vi inte först bottnar i skyddet av den personliga integriteten.
Här kan man läsa lite mer onyanserat men tänkvärt i övervakningsfrågan.
Ursprungsförslaget hittar du här.
Joråsåatteh.. Idag har jag besökt LBC WETAB och Grus och Cement i Sunne. Där fick jag köra en Volvo dumper, närmare bestämt A35. Redigt stor var den iaf. Körde bla fullastad, då väger den 60 ton. Det är mycket det, lika mycket som en stridsvagn 122. Fick också en rundtur på det samlokaliserade asfaltsverket som innehas av Skanska.
Jag körde ju tyvärr inte så fort för det var lite svårt att veta vart man hade åbäket, men skoj var det!