Nina Larsson - Din värmländska liberal i riksdagen

I kammaren finns en tavla som visar hur alla ledamöterna röstar genom att det där sitter tre lampor per ledamotsplats. En grön för ja, en röd för nej och en gul för avstår. Det lustiga är att min gröna lampa lyser mycket starkare än alla andras. Jag försöker få det till en komplimang varje gång någon påtalar det, även om det är långsökt…

Man skulle nästan inte kunna tro att det är sant, men faktum är att listan nedanför är en rad föreningar som lever sitt liv i riksdagen. Jag är förvisso den förste att stämma in i lovsång kring blocköverskridande samarbete, men listan nedan blir nästan löjlig. Dessutom kan man nog hoppa upp och sätta sig på att jag missat ett antal riksdagsföreningar i min sammanställning. Så har man inget annat att göra kan man säkerligen joina ett flertal av dessa och försöka åstadkomma något.

Men ärligt talat, kan man inte bara typ träffas, prata, komma överens i olika frågor? Eller tyder detta fanatiska skapande av formella strukturer att riksdagsarbetet i sig är trögt, opersonligt och oflexibelt? Så det enda sättet att få till stånd/ berättiga verksamhet över block- och partigränser är att starta en förening? Ja, jag säger då det..

• Riksdagens kristna grupp
• Riksdagens tvärpolitiska arbetsgrupp för mänskliga rättigheter
• Svensk-Brittiska parlamentariska nätverket
• Svensk-Polska parlamentariska nätverket
• Svensk-Kanadensiska parlamentariska nätverket
• Svensk-Japanska parlamentariska nätverket
• Svensk-Turkiska parlamentarikerförbundet
• Riksdagens skoterklubb
• Riksdagens nykterhetsgrupp
• Irannätverk
• Kurdnätverk
• Riksdagens Jakt och Fiskeklubb
• Riksdagens tvärpolitiska flyktinggrupp
• Sällskapet riksdagens kvinnor mot krig, SÄRK
• Riksdagens landsbygdsnätverk
• Riksdagens skogsindustrigrupp
• Riksdagens idrottsklubb
• Riksdagens manliga nätverk
• Riksdagens HBT-grupp
• Riksdagens företagarnätverk
• Riksdagens rojalistiska nätverk

Jag kan vidare avslöja att jag dessutom är med i tre utav dessa, gissa vilka

Vattnet står högt på många håll i Värmland, Arvika är illa ute som vanligt. Att människor bosätter sig nära vatten är en fullständig självklarhet. Det ger en frihetskänsla och ett välbefinnande som givetvis är lönsamt för oss alla om man nu ska dra in vinst i detta.

Men vi är förbenat dåliga på att ha en flexibilitet och en förmåga att hantera kriser. Det finns de som är bra på detta, räddningsverket, hemvärnet, försvarsmakten till exempel, men vi har en del kvar att göra om det ska löpa smidigt mellan nivåer och mellan organisationer. Runar Patriksson skrev för några år sedan en motion om en katastrof-fond, detta är inte alls dumt. En reell ekonomisk beredskap för att katastrofer faktiskt händer lite då och då vore önskvärt. Förvisso öppnar en dylik fond kanske upp till ett visst godtycke i bedömningar om vilka som kan tänkas ha rätt till stödet, men det är inte ett argument som väger särdeles tungt i jämförelse med nyttan av vad ett sådant stöd kan tänkas innebära i en svår situation.

Under måndagen och tisdagen besökte vi i försvarsutskottet P4, T2, MSS och K3 i Skövde och Karlsborg. Riktigt roligt och med ett par givande diskussioner kan jag konstatera att besöket lyckat. En del gamla kursare från militärhögskolan träffade man på vilket också var roligt, faktum är att man saknar det lite…

Ja, det är jag verkligen. När det gäller avsked och avtackningar är det sällan jag håller ett öga torrt. Detta är kanske inget man märker av och många blev därför nästan chockade igår kväll när jag under Liberala ungdomsförbundets kongressmiddag inte gjorde några större framgångar i att hålla tårarna tillbaka. Nu är ju inte politiken hela mitt liv och de flesta av mina vänner finns utanför politiken, men det är trots allt en del känslomässiga investeringar jag gjort i den där organisationen under 16år.

Helgens kongress var annars fantastiskt rolig. Så där fnittrig och med ett fånleende på läpparna var jag synnerligen nöjd över att faktiskt lämna över helt och hållet.

Det enda som grumlade glädjen i helgen var väl den där dokumentären som var där. Jag hade tidigare tackat nej till en intervju men vad gör man de kör upp en kamera i ansiktet och börjar ställa frågor? Förvisso var de väldigt trevliga och så men jag blir lite smått oroad över de frågor han ställer. Ett spår är tydligen att den skämtsamma militärterminologi som förekommer på något sätt skulle lett till de övertramp som dataintrånget var. Alltså militärfilmscitat och klyschor som att döpa valplanen till ”operation xxx” leder inte till dataintrång. Det blir ju löjligt. Tyvärr är jag ju inget proffs när det gäller att svara med kamera uppkörd i ansiktet så jag sa något i stil med; -i så fall är jag ju synnerligen skyldig eftersom jag är officer. Det där kan de ju klippa in hur som helst…

Annars frågade han också efter det där riktade stödet från partiledningen till min personvalskampanj som jag inte sett röken av. Känns som att de famlar efter indicier som säkert går att vinkla till något de tycker är spännande, uppenbarligen eftersom de bemödar sig att göra produktionen, men som för en annan som befinner sig i verksamheten ter sig löjliga.

Så var det dags. Efter 16 år som aktiv i Liberala ungdomsförbundet lämnar jag idag kidsen för sig själva.

Jag gick med i dåvarande fpu, folkpartiets ungdomsförbund, hösten 1990. Faktum är att jag nu, 16 år senare blir den absolut siste ”fpu:aren” som lämnar liberala ungdomsförbundet.

1990 gick jag på Tegnérskolan i Säffle och var rätt irriterad över alla de miniskinheads som poppade upp. Att en våg av främlingsfientlighet drog över landet vid tidpunkten är ingen hemlighet och Säffle var inget undantag. Så stod han där vid ett bokbord, med ”–Generös flyktingpolitik!” som främsta paroll, jag var hemma!

Det är egentligen ingen höjdare att gå med så tidigt. Som fjortis har man inte landat i sina värderingar alla gånger och jag har försökt vara öppen och självrannsakande genom resans gång, antagligen hamnade jag rätt från början helt enkelt.

Jag ägnade MYCKET tid åt politik. Hade jag inte gjort det skulle jag förmodligen haft betydligt bättre betyg, kanske hade jag ägnat min tid åt Karaten istället och kanske kunde jag vunnit SM…;-)

Nåväl. Det har varit skitjobbigt, tokroligt och väldans lärorikt, men det är över nu. Rock on!